Metropolis

Om du någinsin undrat var skaparna bakom t.ex Blade Runner och Star Wars fick sina influenser ifrån: Metropolis (1927)
 
 
I rollerna: Alfred Abel, Gustav Fröhlich, Rudolf Klein-Rogge, Theodor Loos, Fritz Rasp, Heinrich George & Brigitte Helm
Regi: Fritz Lang
Manus: Fritz Lang & Thea von Harbou (bok)
Genre: Drama, Sci-fi, Stumfilm
 
Kortfattad handling
I en futuristisk stad som är skarpt uppdelad mellan arbetarklassen och överklassen blir stadsmästarens son kär i arbetarklassens profet som förutser en frälsares ankomst för att förmedla deras skillnader.
 
Recension
Tysk stumfilm från 1927. Inte trodde jag att den meningen skulle leta sig in i min filmblogg. 
Till att börja med vill jag bara säga att stumfilm absolut inte är för alla. Det krävs en del att sätta sig ner och titta på 150+ minuter svartvit film vars enda ljud är energisk klassisk musik som agerar soundtrack.
För de flesta tror inte att stumfilm är ens grej. Jag trodde inte att det skulle vara min grej. Den här filmen har stått på min hylla och samlat damm i flera år nu och jag har riktigt bävat för dagen jag skulle tvingas genomlida nästan tre timmar stumfilm. Men till sist en dag när jag andå hade ett par timmar att slå ihjäl satte jag mig ner med den. 
Och fyfan - vilken film.
 
Och med "fyfan" menar jag självklart "fyfan vad bra".
 
Det tog inte många minuter innan jag gapade, kliade mig i huvudet och undrade "hur fan har de lyckats med det här?"Fatta, den här filmen är liksom 90 år gammal. Och ändå så lyckas filmskaparen fixa fram en trovärdig framtidsvärld med nästan inga medel alls. 
Bara skalan är imponernade. Att filma detta på ett enkelt sätt och får det att se så mäktigt ut är helt otroligt. Design på hus och byggnadsstrukturer är mycket kreativt framställda och säljer verkligen in en framtidsstad till och med för vår nutidsstandard. 
Och hur de lyckats med specialeffekterna har jag ingen aning om. Futuristisk teknologi borde inte gå att göra så här bra. 
 
Toppen av storyn är ganska enkel. En ur överklassen faller för en i arbetarklassen, typ. I grunden är budskapet dock en tydlig kritik till kapitalismen och det lyser igenom ganska tydligt i hur filmen byggs upp. 
Jag underhölls mestadels trots den långa speltiden, mest för hur häpnansväckande allt såg ut och hur bra skådespelarna kunde visa känslor genom ansiktsuttryck, kroppsspråk och handrörelser. 
Emellanåt blev det dock lite långtråkigt. Det är som sagt stumfilm, så ingen säger någonting och den hektiska klassiska musiken tystnar nästan aldrig eller sänks i volym. Så emellanåt blir det lite som ett ekorrhjul som bara står och stampar på samma ställe och musiken kan ibland kännas lite frustrerande. 
 
Men det är inget snack om att den här filmen var början av den sci-fi vi ser idag. Jag är otroligt imponerad.
 
Sammanfattning
Den här filmen kommer inte vara för alla. Men även om du inte tror att stumfilm är din grej ber jag dig ändå att ge den en chans. Du kanske totalt ändrar uppfattning. Det gjorde jag.
Filmen är otroligt imponerande filmad och trots lite långrandighet ångrar jag inte en sekund jag tog mig till att se den.
 
Jag ger "Metropolis" 8/10
 
 
Har du sett Metropolis? Berätta gärna vad du tyckte om den! Och har du något annat att säga eller en fråga om något får du gärna lämna en kommentar!
 
Följ mig gärna på Instagtam @nickkdaniels
 
Ha en fortsatt trevlig dag!
 
// Nicke
 

Pirates of the Caribbean: Dead Men Tell No Tales

Eller den ruttna titeln "Salazar's Revenge": Pirates of the Caribbean. Dead Men Tell No Tales (2017)
 
 
I rollerna: Johnny Depp, Javier Bardem, Geoffrey Rush, Brenton Thwaites, Kaya Scodelario, Kevin McNally, Golshifteh Farahani & David Wenham
Regi: Joachim Rønning & Espen Sandberg
Manus: Jeff Nathanson & Terry Rossio
Genre: Action, Äventyr, Fantasy
 
Kortfattad handling
Kapten Jack Sparrow söker efter Poseidons treudd.
 
Reecension
"Pirates of the Caribbean: Dead Men Tell No Tales" är den femte installationen i Pirates-serien och kommer ut i en tid där ingen riktigt bryr sig om Pirates of the Caribbean längre. Mig inkluderad.
Jag älskar den första filmen och har en viss nostalgisk inställning till nummer 2 och 3, samtidigt som jag inser att filmerna gradvis blir sämre och sämre. Och Dead Man Tell No Tales är inget direkt undantag.
 
Johnny Depp är tillbaka som vår favorit Jack Sparrow. Typ. Nästan. Inte helt. Det är lite svårt att förklara. Men man skulle kunna säga att "Johnny Depp spelar Jack Sparrow som spelar en parodi på Jack Sparrow".
Man skulle kunna säga att glansdagarna är över. Vi minns honom från första filmen som han som stal varenda scen han var med i. Som var ett fyllo som kläckte lite dumma kommentarer här och där men som samtidigt kunde vara slug, listig och grym på att hantera ett svärd. Han kunde vingla runt i romdimmorna och fortfarande  kunna sätta sin listiga plan i verket.
 
Här... är han bara ett fyllo. Ett fyllo som inte bara kläcker lite dumma kommentarer här och där. Nej. Han kläcker dumma kommentarer hela tiden. Varenda scen med Jack sparrow är som en dålig sitcom som lades ned efter en säsong för att den inte var tillräckligt rolig. 
Inte ens rösten är lik den Jack Sparrow vi minns. Det är lite som att regissörerna bett honom att "behålla sin gamla gnista - fast lite mer Adam Sandler på det".
 
Nyförvärvet är inte heller något att jubla för. Träiga Brenton Twaites är en av de här nya "up-and-comer-skådisarna" som drömmer om sitt stora genombrott. Och vad mig anbelangar var det här mer än mardöm än något annat. Han har någon slags osynlig romans med Kaya Scodelario's karaktär som är astronom och läser sjökorten i stjärnorna eller nån sån skit. Men det är ingen romans man bryr sig om, ännu mindre märker av. De delar inga skratt, inga leenden, inga fina scener. Vad de däremot delar är dåligt skådespel och repliker som till och med skulle vara för klyschiga för en Romeo & Julia-adaption.
 
Något som däremot var riktigt bra var actionscenerna. Jag kan här nu, flera dagar efter biobesöket, spela upp flera bra och minnesvärda actionscener i huvudet. 
Javier Bardem var också väldigt bra som Captain Salazar och är den mest intressanta av karaktärerna. Han ges dock inte lika mycket utrymme som jag hade önskat. Mest eftersom vi är upptagna med att se Jack Sparrow flamsa runt och snubbla på sina skor. Jag satt bara och väntade på att han skulle halka på ett bananskal och att Benny Hill-temat skulle dra igång. 
Förlåt, jag brusar upp, det var ju Salazar jag skrev om. Han var i alla fall jättebra. 
 
Storyn är bättre än i förra filmen, inte lika rörig och med ett mer intressant upplägg. Men eftersom karaktärerna är så fruktansvärt enformiga och tråkiga släpas liksom vad som kunde varit underhållande speltid ner i sanden. 
 
Sammanfattning
Men helt rutten skulle jag inte säga att den är. Det fanns saker jag gillade, absolut. Bra action, kul att se (vissa) karaktärer tillbaka igen och med Salazar som ett bra nytt tillskott.
Men de har gjort med Jack Sparrow vad de gjorde med John McClane i Die Hard 5 - förstört karaktären till något vi som publik inte riktigt bryr oss om längre.
Humorn funkade ibland. Men när den inte gjorde det föll den lika pladask som Bert Karlsson's simhopp från 10:an i Skara Sommarland.
 
Jag ger "Pirates of the Caribbean: Dead Men Tell No Tales" 5/10
 
VÄNTA LITE. TRYCK INTE NER FÖNSTRET ÄN
Om du nu skulle råka gilla filmen eller bara är intresserad - sitt för fan kvar till det yttersta slutet av eftertexterna. Där väntar nämligen en post-credit-scen som förmodligen sätter upp en eventuell uppföljare. You're welcome!
 
 
Ha en fortsatt trevlig dag!
 
// Nicke
 

Skam

Många tjejer vill vara som Noora. Och jag. Jag vill fan också vara som Noora: Skam (2015- )
 
 
I rollerna: Josefine Frida Pettersen, Iman Meskini, Lisa Teige, Tarjei Sandvik Moe, Ulrikke Falch, Marlon Langeland, Ina Svenningdal, Thomas Hayes, Carl Martin Eggebø & Henrik Holm
Skapare & regissör: Julie Andem
Genre: Drama
 
Kortfattad handling
En historia om unga tonåringar och elever på Hartvig Nissens gymnasium i Oslo där vi följer deras bekymmer, skandaler och vardag. Varje säsong berättas från en annan persons synvinkel.
 
Recension
Jag var rätt sen på bollen när det gäller Skam. Men nu har jag plöjt igenom samtliga säsonger på pinsam kort tid. Och bara det bör berätta vad jag tyckte om det.
 
Sanningen är att Skam inte är fantastiskt. Det är inte häpnansväckande. Det är inte det bästa någonsin. Men det är så jävla äkta.
Vad som slog mig direkt var att allt var så väldigt välskrivet redan från start. Samtliga karaktärer ges ett djup man intresserar sig i och i takt med att handlingen utvecklar sig gör karaktärerna det också. Inte bara pga av djupet, men också för att handlingen är så intressant. Ur min kritiska synvinkel borde den inte vara det. Men det är den.
 
För vi känner igen oss. Även om det var ett tag sedan jag själv gick i skolan så känner jag igen mig en hel del. Och det behöver inte vara på pricken som det utspelar sig i serien. Jag t.ex kan inte påstå att jag relaterar speciellt mycket till att falla för en badboy, strula runt på fester eller gömma droger i blomkrukor.
Men har man någon gång varit en tonåring - då kommer man känna igen sig i minst en av alla händelser och moment som serien tar upp.
 
Och vad jag gillar nästan allra mest är att serien inte på något sätt försöker vara klyschig och amerikansk som så många andra tonårsserier är. Det finns liksom inga typiska teen-klyschor som man bara ser på film. Det spelas ingen mesig fiolstämma när karaktärerna äntligen kysser varandra. Och karaktärerna går inte genom livet utan att göra en drös misstag på vägen. Det är superrealistiskt och väl igenomtänkt med en massa reasearch på hur ett tonårsliv EGENTLIGEN är. Utan klyschorna. Det är bara "på riktigt".
 
Mycket berättas. för åskådaren, genom Facebook-chatt, SMS och telefonsamtal. Och detta kan leda till att en karaktär bara sitter och stirrar ned i telefonen i flera minuter. Men vi som publik ser inte bara en människa som stirrar in i en skärm. Nej, vi ser både genom skådespelarens ögon och SMS-texten som visas vad som händer och vad hen tänker och känner. Genom svinbra skådespel och bra berättande kan vi uppfatta ett dussin känslor bara genom tystnad.
 
Och det är mäktigt.
 
Sammanfattning
Skam är den överhypade serien som visade sig ha rätten till att vara hypad.
Jag glodde som sagt igenom alla tre säsonger på pinsam kort tid och hann på den lilla stunden lära känna karaktärerna på ett sätt jag aldrig riktigt varit med om förut. 
Jag tycker inte att det är en fantastisk serie. Men det är en förjävla bra en. En äkta, realistisk, rolig, dramatisk, igenkännande och modig serie som nog nästan varenda en som är eller varit ung kan relatera till.
 
Jag ger "Skam" 8/10 
 
 
Lämna gärna en kommentar!
 
// Nicke