Inferno

Tom Hanks tillbaka som Robert Langdon i en tredje gången gillt-flopp? Yepp...: Inferno (2016)
 
 
I rollerna: Tom Hanks, Felicity Jones, Omar Sy, Irrfan Khan, Sidse Babett Knudsen & Ben Foster
Regi: Ron Howard
Manus: David Koepp
Genre: Action, Äventyr, Crime
 
Kortfattad handling
När Robert Langdon vaknar upp på ett italiensk sjukhus med minnesförlust slår han sig samman med Dr. Sienna Brooks, och tillsammans måste de tävla mot klockan för att stoppa en dödlig global plot.
 
Recension
The Da Vinci Code (2006), Angels & Demons (2009) och nu alltså Inferno (2016). Den tredje boken av Dan Brown att bli ännu en misslyckad filmatisering. 
Jag är inget fan av varken Da Vinci-Koden eller dess uppföljare. Jag tycker de är långtråkiga, gråa och har taskigt manus. Det har Inferno också.
Robert Langdon är dock en intressant karaktär. Det är kul som publik att sitta och föröka läsa mysterierna med honom. Och det är ju för att han är så smart. Hans intelligens gjorde de annars så stela Da Vinci-Koden och Angels & Demons dugliga för ett ögonblick. 
Men... i Inferno har Robert Langdon minnesförlust. Han minns ingenting och man sitter där och tänker "Jaha... så hur ska han lösa mysteriet och få filmen intressant nu då?".
Vad som gjorde föregående filmer intressanta finns inte längre. Robert Langdon förvandlas från supersmart till idiot 50% av filmens speltid. Och där sitter vi och försöker lösa mysteriet själva i detta röriga manus. Yepp...lycka till med det.
Och med "röriga manus" menar jag verkligen RÖRIGA MANUS. Plotthål efter plotthål och man sitter där och undrar om det inte är man själv som har minnesförlust. 
Langdons hela minnesförlust-grej är rörig också. Och dum. Jag menar, i ena scenen kommer han inte ens ihåg vad han heter, för att i nästa scen komma ihåg lösenordet till sitt Gmail-konto. Visst du.
 
Actionscenerna är väl dugliga antar jag. Det är ett jäkla flängande överallt med en del jakt och skottkossningar. Det låter underhållande, jag vet. Men... nej. Visst, man lurar sig själv lite att bli underhållen av en vass biljakt eller nått ett par minuter. Men sen säger en karaktär någonting dumt och man kommer genast på att det här inte alls är en bra film egentlingen.
 
I slutändan är detta en mycket svag uppföljare till en redan svag uppföljare. Det är ett jäkla flängande och tempot är ganska högt. Och det borde man ju underhållas av. Men det gör man inte. Robert Langdon har fortfarande minnesförlust, och även om han kommer på saker och ledtrådar allt eftersom räcker det inte till för att man ska orka lägga ner sig nog att lösa mysteriet själv.
 
Sammanfattning
Ron Howard-floppar börjar bli så vanliga att man slutat bli nyfiken på hans nästa projekt.
Och Inferno var inget undantag. Detta är ett extremt rörigt och långtråkigt mysterie-äventyr där filmens huvudkaraktär inte är rolig att följa. Minnesförlusten och hur de lade upp det kändes väldigt oplanerat och oigenomtänkt. Varje plotthål följdes upp av ett annat och man slutade bry sig. 
Jag vet att det finns en bok till om Langdon. Låt oss hoppas att den klarar sig undan en misslyckad filmatisering.
 
Jag ger "Inferno" 3/10
 
 
Undrar du någonting eller bara vill säga HEJ är du välkommen att droppa av en kommentar i boxen nedanför!
 
Ha en fortsatt trevlig dag!
 
// Nicke
 

Stranger Things

Netflix nails it again: Stranger Things (2016- )
 
 
I rollerna: Winona Ryder, David Harbour, Finn Wolfhard, Millie Bobby Brown, Gaten Matarazzo, Caleb McLaughlin, Natalia Dyer, Charlie Heaton, Cara Buono & Matthew Modine
Skapare: Matt & Ross Duffer
Genre: Drama, Mysterium, Skräck
 
Kortfattad handling
När en ung pojke försvinner måste hans mor, en polischef och hans vänner konfrontera skrämmande krafter för att få honom tillbaka.
 
Recension
Det går bra för Netflix nu. Inte så mycket lycka med originalfilmerna ännu, men efter den ena lyckade TV-serien efter den andra har vi nu det här - Stranger Things. Det bästa Netflix hittills spottat fram.
 
Som taget direkt ur en oskriven Stephen King-bok briljerar serien med lysande suspens och mystik. Det är sant. Om jag inte redan vetat att detta var en sprillans ny serie hade jag varit övertygad om att Stephen King skrivit boken det baserats på och att Steven Spielberg regisserat det. På 80-talet.
Tonen bara skriker 80-tal. Allt från regi, till kostym, till scenografi, till soundtrack - solklart 80-tal. Jag menar, kolla bara textstilen på titeln. 
 
Och i normala fall ska det vara mycket svårt att prångla fram en originell storyidé och samtidigt hylla 80-talets filmjättar. Men inte för Stranger Things. Nej. Nej, här har de lagt ner sig betydligt mer än vanliga 80-tals-throwbacks för att undvika klyschor och annat krafs. 
Storyn är mycket originell och välplanerad. Och mystisk. Ooh, man sitter som fastklistrad och blir mer och hooked för varje minut. 
Och skådespelet är makalöst bra. Välkommen tillbaka, Winona Ryder. Det var ett tag sedan man såg henne i toppform. Men vilket bättre sätt att träda tillbaka in i rampljuset än med en dunder och brak-prestation? Här folk, har vi en garanterad Emmy- och Golden Globe-kandidat. Var så säkra. 
Och David Harbour är med också. En skådespelare jag alltid tyckt inte fått den uppmärksamhet han förtjänat. Men så behöver jag inte tycka längre. Det här är hans bästa prestation hittills och äntligen börjar folk inse vad bra han är. 
 
Något som dock kan vara lite avskräckande för vissa, mig inkluderad, är att huvudpersonerna är barn. Alltså inte tonåringar. Barn. Och man vet ju hur det brukar gå med barn i filmer och serier... Inget vidare, oftast. 
Men jag kan glatt konstatera att det bästa i hela serien är just barnen. There, I said it. 
De tre vännerna till pojken som försvunnit är svinbra.
Och det bästa utav allt - de pratar som barn pratar på riktigt. Vad jag menar med det är att barns dialog oftast ändras i filmer och serier. Dels för att undvika en högre åldersgräns, men också för att stela kostymnissar med grått hår inte tycker att barn ska använda fula ord eller dra vuxnare referenser. Men NEWS FLASH! Barn pratar inte som Barnen i Bullerbyn.
Nu säger jag ju inte att 8-åringar håller låda som Louis C.K. Men de pratar i alla fall som barn gör. Slänger lite småhäftiga referenser till varandra, retas smart och svär lite. Och jag älskar att det visades.
Och det finns en karaktär till. En liten flicka. En lite flicka som ger seriens mest övertygande och klockrena insats. Utan att knappt säga ett ord vann hon över mig efter bara 5 minuter.
 
 
Men jag säger inget mer. Inget spoil. Se för dig själv och du kommer förstå vad jag snackar om.
 
 
Sammanfattning
Ja, Netflix har gjort det igen.
En av de mest spännande och intressanta nya TV-serier på länge.
80-talets Stephen King möter 80-talets Steven Spielberg.
Jag höll recensionen kort och valde att inte gå in på handling. Det är för att jag vill att du ska titta och se för dig själv. Det är värt det.
Om jag bara fick en rekommendation att ge under veckan är "Stranger Things" mitt val. 8 avsnitt av väl spenderad tid. Se det. Du kommer inte ångra dig.
 
 
Ha en fortsatt trevlig dag!
 
// Nicke
 

The Blacklist

James Spader gör att 45 minuter går väldigt, väldigt fort: The Blacklist (2013- )
 
 
I rollerna: James Spader, Megan Boone, Diego Klattenhoff, Harry Lennix, Hisham Tawfiq, Ryan Eggold & Amir Arison
Skapare: Jon Bokenkamp
Genre: Brott, Drama, Mysterium
 
Kortfattad handling
Elizabeth "Liz" Keen, en ny FBI-profilerare, får hela sitt lv upp- och nervänt när en Raymond Reddington, en mystisk brottsling på FBI's Top Ten Most Wanted-lista lämnar över sig själv och insisterar på att prata med henne.
 
Recension
Om man verkligen tänker efter borde detta egentligen vara en ganska medioker serie. Mycket är ganska klyschigt, ganska förutsägbart och nästan inga karaktärer är speciellt intressanta.
Så vad i hela fridens namn gör att en sådan serie får så ofantligt höga betyg då?
- James Spader, who else?
 
James Spader som superbrottslingen Raymond Reddington gör precis HELA serien.
Man vet aldrig var man har honom, han får alla andra karaktärer att framstå som ointressanta loppor och samtidigt som han visar sin mörka och våldsamma sida ibland har han lagt tillräckligt mycket ånger, humor och sarkasm bakom sig - och det gör att man tycker om honom. Väldigt mycket.
Han är rapp i truten, mycket intelligent och väldigt, väldigt mystisk.
Han är en sån där typ man spärrar upp ögonen för på ett "Ååh, han är här-sätt" när han kommer in i ett rum. Typ som Darth Vader, fast på ett mer beundrandsvärt sätt.
Och James Spader själv äter upp karaktären. Han är så bra att det inte är klokt.
 
Övriga karaktärer (utom de associerade med Reddington) är dock ganska ointressanta. Detta är ingen serie som ger övriga bikaraktärers privatliv speciellt mycket utrymme. Och när den väl gör det blir det självklart ointressant eftersom vi inte fått någon iblick i det innan. 
Skådespelet är för det mesta bra. Lite träigt iband, men ingen större fara (eftersom James Spader gottgör det så fort han kliver in i rummet).
 
Och det är relationen mellan Raymond Reddington och Elizabeth Keen som är mest intressant. Hundratals frågor dundrar i skallen varje avsnitt. Hur hänger de ihop? Vad har han för motiv? Varför gör han så? VAD ÄR DET SOM HÄNDER?
Mysteriet driver serien och man är konstant nyfiken på vad som komma skall. 
 
Och så är ju James Spader så jävla bra! AAAAAAAH!
 
Sammanfattning
Lite klyschigt och förutsägbart på vissa ställen - men det skiter vi i.
James Spader är helt fantastisk som Raymond Reddington. Detta är hans serie. Han stjäl varenda scen han är med i och som åskådare är man konstant nyfiken och kommer ofta på sig själv med att försöka lösa mysteriet med Raymond "Red" Reddinton i huvudet.
Det går sådär - och det är DET som gör serien så bra...... och att James Spader är så fantastiskt bra! 
 
Jag ger "The Blacklist" 8/10
 
 
Ha en fortsatt trevlig dag!
 
// Nicke