Inferno

Tom Hanks tillbaka som Robert Langdon i en tredje gången gillt-flopp? Yepp...: Inferno (2016)
 
 
I rollerna: Tom Hanks, Felicity Jones, Omar Sy, Irrfan Khan, Sidse Babett Knudsen & Ben Foster
Regi: Ron Howard
Manus: David Koepp
Genre: Action, Äventyr, Crime
 
Kortfattad handling
När Robert Langdon vaknar upp på ett italiensk sjukhus med minnesförlust slår han sig samman med Dr. Sienna Brooks, och tillsammans måste de tävla mot klockan för att stoppa en dödlig global plot.
 
Recension
The Da Vinci Code (2006), Angels & Demons (2009) och nu alltså Inferno (2016). Den tredje boken av Dan Brown att bli ännu en misslyckad filmatisering. 
Jag är inget fan av varken Da Vinci-Koden eller dess uppföljare. Jag tycker de är långtråkiga, gråa och har taskigt manus. Det har Inferno också.
Robert Langdon är dock en intressant karaktär. Det är kul som publik att sitta och föröka läsa mysterierna med honom. Och det är ju för att han är så smart. Hans intelligens gjorde de annars så stela Da Vinci-Koden och Angels & Demons dugliga för ett ögonblick. 
Men... i Inferno har Robert Langdon minnesförlust. Han minns ingenting och man sitter där och tänker "Jaha... så hur ska han lösa mysteriet och få filmen intressant nu då?".
Vad som gjorde föregående filmer intressanta finns inte längre. Robert Langdon förvandlas från supersmart till idiot 50% av filmens speltid. Och där sitter vi och försöker lösa mysteriet själva i detta röriga manus. Yepp...lycka till med det.
Och med "röriga manus" menar jag verkligen RÖRIGA MANUS. Plotthål efter plotthål och man sitter där och undrar om det inte är man själv som har minnesförlust. 
Langdons hela minnesförlust-grej är rörig också. Och dum. Jag menar, i ena scenen kommer han inte ens ihåg vad han heter, för att i nästa scen komma ihåg lösenordet till sitt Gmail-konto. Visst du.
 
Actionscenerna är väl dugliga antar jag. Det är ett jäkla flängande överallt med en del jakt och skottkossningar. Det låter underhållande, jag vet. Men... nej. Visst, man lurar sig själv lite att bli underhållen av en vass biljakt eller nått ett par minuter. Men sen säger en karaktär någonting dumt och man kommer genast på att det här inte alls är en bra film egentlingen.
 
I slutändan är detta en mycket svag uppföljare till en redan svag uppföljare. Det är ett jäkla flängande och tempot är ganska högt. Och det borde man ju underhållas av. Men det gör man inte. Robert Langdon har fortfarande minnesförlust, och även om han kommer på saker och ledtrådar allt eftersom räcker det inte till för att man ska orka lägga ner sig nog att lösa mysteriet själv.
 
Sammanfattning
Ron Howard-floppar börjar bli så vanliga att man slutat bli nyfiken på hans nästa projekt.
Och Inferno var inget undantag. Detta är ett extremt rörigt och långtråkigt mysterie-äventyr där filmens huvudkaraktär inte är rolig att följa. Minnesförlusten och hur de lade upp det kändes väldigt oplanerat och oigenomtänkt. Varje plotthål följdes upp av ett annat och man slutade bry sig. 
Jag vet att det finns en bok till om Langdon. Låt oss hoppas att den klarar sig undan en misslyckad filmatisering.
 
Jag ger "Inferno" 3/10
 
 
Undrar du någonting eller bara vill säga HEJ är du välkommen att droppa av en kommentar i boxen nedanför!
 
Ha en fortsatt trevlig dag!
 
// Nicke
 

The Blacklist

James Spader gör att 45 minuter går väldigt, väldigt fort: The Blacklist (2013- )
 
 
I rollerna: James Spader, Megan Boone, Diego Klattenhoff, Harry Lennix, Hisham Tawfiq, Ryan Eggold & Amir Arison
Skapare: Jon Bokenkamp
Genre: Brott, Drama, Mysterium
 
Kortfattad handling
Elizabeth "Liz" Keen, en ny FBI-profilerare, får hela sitt lv upp- och nervänt när en Raymond Reddington, en mystisk brottsling på FBI's Top Ten Most Wanted-lista lämnar över sig själv och insisterar på att prata med henne.
 
Recension
Om man verkligen tänker efter borde detta egentligen vara en ganska medioker serie. Mycket är ganska klyschigt, ganska förutsägbart och nästan inga karaktärer är speciellt intressanta.
Så vad i hela fridens namn gör att en sådan serie får så ofantligt höga betyg då?
- James Spader, who else?
 
James Spader som superbrottslingen Raymond Reddington gör precis HELA serien.
Man vet aldrig var man har honom, han får alla andra karaktärer att framstå som ointressanta loppor och samtidigt som han visar sin mörka och våldsamma sida ibland har han lagt tillräckligt mycket ånger, humor och sarkasm bakom sig - och det gör att man tycker om honom. Väldigt mycket.
Han är rapp i truten, mycket intelligent och väldigt, väldigt mystisk.
Han är en sån där typ man spärrar upp ögonen för på ett "Ååh, han är här-sätt" när han kommer in i ett rum. Typ som Darth Vader, fast på ett mer beundrandsvärt sätt.
Och James Spader själv äter upp karaktären. Han är så bra att det inte är klokt.
 
Övriga karaktärer (utom de associerade med Reddington) är dock ganska ointressanta. Detta är ingen serie som ger övriga bikaraktärers privatliv speciellt mycket utrymme. Och när den väl gör det blir det självklart ointressant eftersom vi inte fått någon iblick i det innan. 
Skådespelet är för det mesta bra. Lite träigt iband, men ingen större fara (eftersom James Spader gottgör det så fort han kliver in i rummet).
 
Och det är relationen mellan Raymond Reddington och Elizabeth Keen som är mest intressant. Hundratals frågor dundrar i skallen varje avsnitt. Hur hänger de ihop? Vad har han för motiv? Varför gör han så? VAD ÄR DET SOM HÄNDER?
Mysteriet driver serien och man är konstant nyfiken på vad som komma skall. 
 
Och så är ju James Spader så jävla bra! AAAAAAAH!
 
Sammanfattning
Lite klyschigt och förutsägbart på vissa ställen - men det skiter vi i.
James Spader är helt fantastisk som Raymond Reddington. Detta är hans serie. Han stjäl varenda scen han är med i och som åskådare är man konstant nyfiken och kommer ofta på sig själv med att försöka lösa mysteriet med Raymond "Red" Reddinton i huvudet.
Det går sådär - och det är DET som gör serien så bra...... och att James Spader är så fantastiskt bra! 
 
Jag ger "The Blacklist" 8/10
 
 
Ha en fortsatt trevlig dag!
 
// Nicke
 

Making a Murderer

Du kommer aldrig stöta på en bättre dokumentärserie: Making a Murderer (2015)
 
 
Skapare: Moira Demos & Laura Ricciardi
Genre: Dokumentär, Brott
 
Kortfattad handling
Filmad under en 10-årsperiod. Making a Murderer en aldrig tidigare skådad "verkliga-livet-thriller" om Steven Avery, en oskyldigt dömd man som satt 18 år i fängelse för ett brott han aldrig begick.
När han efter sin frigivelse sedan stämmer poliskåren i ett fösök att blotta den eventuella korruptionen inom lokal brottsbekämpning befinner han sig helt plötsligt ännu en gång som huvudmisstänkt i ett nytt fruktansvärt brott.
 
Recension
Skräckinjagande otroligt. Det är var det här är.
Det jag uppskattar så mycket med film är konsten att kunna skapa ett omsorgsfullt fiktivt manus konstruerat för att påverka våra känslor.
Men vad som gör detta extra skrämmande är att det verkligen har hänt på riktigt. Detta är inget finputsat påhittat manus. Detta hände på riktigt.
 
Till att börja med, bara sättet de filmat den här dokumentärserien på är rysande. Det som skiljer Making a Murderer från andra liknande dokumentärer är att vi faktiskt aldrig varken ser eller hör producenterna eller kamerateamet. Vi leds genom intervjuer med bortklippta frågor, klipp från rättegången, polishuset, bevakningskameror, telofonsamtal m.m vilket gör det hela mer verkligt och därför mer spännande. 
Det känns inte som vi tittar på en dokumentärserie som "någon har gjort". Det känns i stort sett som om vi är där. Vi blir känslomässigt investerade i ämnet - just för att vi inte hör eller ser skaparna av serien.
 
Och till själva fallet då, holy shit. 
Det här är så skrämmande otroligt att man inte tror att det är sant.
Jag tänker inte gå in på detaljer efter som jag inte vill spoila någonting. Men att Steven Avery, ännu en gång, anklagas för ett grovt brott och att bevisen, ÄNNU EN GÅNG, är högs tvivelaktiga är nästan för bra för att vara sant. Serien är fylld av så mycket detaljer och bristande bevisning att man fascineras så till den grad att det i stort sett är omöjligt att sluta titta.
Jag maratonade serien på två dagar och gick djupare i i fallet på internet efter det. Så fängslande bra är det.
 
Men någonting som vi inte får glömma är att detta är en ensidig dokumentär. 
Vad jag menar med det är att skaparna av serien inte tvivlar. De är helt och hållet på Steven Averys sida och väljer själva vad de vill visa i sin dokumentär. 
Vi vet själva inte vad som lämnats utanför dokumentären och vi får inte se många intervjuer (utom de inblandade i brottsfallet) med människor som tror att han är skyldig.
 
MEN... inte ens de mest tvärsäkra människorna KAN, med all säkerhet, VETA att Steven Avery begick det här brottet. Det finns för mycket bristande bevisning, polisiära misstag och alldeles för mycket frågor utan svar.
 
Jag vet inte om han är skyldig eller ej och vi kanske aldrig får reda på sanningen. Men en sak vet jag:
 
Sammanfattning
Det här är en sjuhelvetes dokumentärserie i samma (om inte högre) klass som Paradise Lost-trilogin - och är du, som jag, ett fan av true-crime-historier kan jag inte rekommendera den här serien nog.
Serien är perfekt filmad för en gripande dokumentär och fängslar åskådarens ögon på ett beroendeframkallande sätt. 
Making a Murderer är värd all hype den fått och jag hoppas verkligen vi kan få reda på den riktiga sanningen någon gång i framtiden.
 
Jag ger "Making a Murderer" 10/10
 
 
Undrar du något eller bara vill filmsnacka säger jag inte nej till en kommentar i boxen nedanför!
 
Hae en fortsatt trevlig dag!
 
// Nicke