Metropolis

Om du någinsin undrat var skaparna bakom t.ex Blade Runner och Star Wars fick sina influenser ifrån: Metropolis (1927)
 
 
I rollerna: Alfred Abel, Gustav Fröhlich, Rudolf Klein-Rogge, Theodor Loos, Fritz Rasp, Heinrich George & Brigitte Helm
Regi: Fritz Lang
Manus: Fritz Lang & Thea von Harbou (bok)
Genre: Drama, Sci-fi, Stumfilm
 
Kortfattad handling
I en futuristisk stad som är skarpt uppdelad mellan arbetarklassen och överklassen blir stadsmästarens son kär i arbetarklassens profet som förutser en frälsares ankomst för att förmedla deras skillnader.
 
Recension
Tysk stumfilm från 1927. Inte trodde jag att den meningen skulle leta sig in i min filmblogg. 
Till att börja med vill jag bara säga att stumfilm absolut inte är för alla. Det krävs en del att sätta sig ner och titta på 150+ minuter svartvit film vars enda ljud är energisk klassisk musik som agerar soundtrack.
För de flesta tror inte att stumfilm är ens grej. Jag trodde inte att det skulle vara min grej. Den här filmen har stått på min hylla och samlat damm i flera år nu och jag har riktigt bävat för dagen jag skulle tvingas genomlida nästan tre timmar stumfilm. Men till sist en dag när jag andå hade ett par timmar att slå ihjäl satte jag mig ner med den. 
Och fyfan - vilken film.
 
Och med "fyfan" menar jag självklart "fyfan vad bra".
 
Det tog inte många minuter innan jag gapade, kliade mig i huvudet och undrade "hur fan har de lyckats med det här?"Fatta, den här filmen är liksom 90 år gammal. Och ändå så lyckas filmskaparen fixa fram en trovärdig framtidsvärld med nästan inga medel alls. 
Bara skalan är imponernade. Att filma detta på ett enkelt sätt och får det att se så mäktigt ut är helt otroligt. Design på hus och byggnadsstrukturer är mycket kreativt framställda och säljer verkligen in en framtidsstad till och med för vår nutidsstandard. 
Och hur de lyckats med specialeffekterna har jag ingen aning om. Futuristisk teknologi borde inte gå att göra så här bra. 
 
Toppen av storyn är ganska enkel. En ur överklassen faller för en i arbetarklassen, typ. I grunden är budskapet dock en tydlig kritik till kapitalismen och det lyser igenom ganska tydligt i hur filmen byggs upp. 
Jag underhölls mestadels trots den långa speltiden, mest för hur häpnansväckande allt såg ut och hur bra skådespelarna kunde visa känslor genom ansiktsuttryck, kroppsspråk och handrörelser. 
Emellanåt blev det dock lite långtråkigt. Det är som sagt stumfilm, så ingen säger någonting och den hektiska klassiska musiken tystnar nästan aldrig eller sänks i volym. Så emellanåt blir det lite som ett ekorrhjul som bara står och stampar på samma ställe och musiken kan ibland kännas lite frustrerande. 
 
Men det är inget snack om att den här filmen var början av den sci-fi vi ser idag. Jag är otroligt imponerad.
 
Sammanfattning
Den här filmen kommer inte vara för alla. Men även om du inte tror att stumfilm är din grej ber jag dig ändå att ge den en chans. Du kanske totalt ändrar uppfattning. Det gjorde jag.
Filmen är otroligt imponerande filmad och trots lite långrandighet ångrar jag inte en sekund jag tog mig till att se den.
 
Jag ger "Metropolis" 8/10
 
 
Har du sett Metropolis? Berätta gärna vad du tyckte om den! Och har du något annat att säga eller en fråga om något får du gärna lämna en kommentar!
 
Följ mig gärna på Instagtam @nickkdaniels
 
Ha en fortsatt trevlig dag!
 
// Nicke
 

Mina 10 största guilty pleasures

(null)

Alla har vi de där filmerna vi gillar trots att ingen annan gör det. De där filmerna som vi egentligen vet är skitdåliga. Men för oss är de bra. Och det kan vara av miljoner olika anledningar.
Vi kanske såg dem när vi var barn och känner oss nostalgiskt knutna till dem. Vi kanske såg någonting i dem som ingen annan såg. Vi kanske kunde stänga av hjärnan ett tag och bara njuta av någonting dumt. Eller också var vi aspackade och skrattade åt hur dåligt allt var och älskade dem av den anledningen. Vem vet. Men alla har vi sådana filmer i bagadet. Mig inklusive. 
 
Och jag är en ganska kritisk jävel när det kommer till film. Det krävs mycket för att jag ska kunna stänga av hjärnan. Men det händer. Sällan, absolut. Men det händer.
Så här vill jag presentera 10 filmer som är mina stora guilty pleasures. Detta är filmer jag tycker om av olika anledningar. Allt ifrån nostalgiska barnfilmer till sådana där jag bara lyckats stänga av hjärnan och bara titta - trots att det kanske egentligen är skitdåligt.
 
I bokstavsordning:
 
 
1. Air Force One (1997)
USA:s president tassar obemärkt omkring i ett flygplan på jakt efter sin familj och dödar alla terrorister han ser. Ja, ni hör ju hur dumt det låter. Men jag älskar det.
Det här är ett fall av att jag både kan stänga av hjärnan och att nostalgin tar över. För fan vad dumt det är alltså. Urbota löjlig story och lika töntig dialog som förväntat. Och det slutar självklart precis som man tror att den ska sluta. Ett riktigt YEAH, 'MERICA-slut. Men jag bryr mig inte. Den är vansinnigt underhållande på ett töntigt och dumt sätt.
 
 
2. Asterix & Obelix contre Cesár (1999)
Den första Asterix & Obelix-filmen har funnit sin plats bland mina guilty pleasures. 
Och det är en given plats. För fan vad jag älskade den här som liten. Detta var en ständigt återkommande VHS jag och brorsan valde när det var helg och dags att hyra film. En fransk film som vi självklart såg dubbad till svenska. Och så har det fortsatt än idag. Jag annars av den typen som aldrig kollar dubbat och oftast byter till originalspråk om jag sett något dubbat som liten. Men inte den här. Aldrig i livet.
De svenska rösterna gör sig perfekta och jag skrattar fortfarande av de dåliga skämten och slapstick-humorn. 
 
 
3. Die Another Day (2002)
Det här är en av de sämsta James Bond-filmerna, jag vet. Och jag erkänner detta. Den är inge vidare alltså. Töntig tech, dålig story och ganska stela prestationer överlag. 
Men jag ger den ett pass ändå. Dels för att den har väldigt snygg action som håller hyfsat än idag och dels för att det var den första riktiga actionfilmen jag såg och (typ) fattade handlingen. 
 
4. Ensam Hemma 3 (1997)
Ännu en klassisk VHS-långkörare i mitt bandomshem. Vi såg den säkert 10 gånger per år. För man fattar ju självklart inte som 6-åring att det här är rena förolämpningen mot originalet. Då var det ju jättebra. Nu är den skitdålig. Men fan vad jag kan skratta åt den idag. Komiskt guld. Allt ifrån den konstiga terroriststoryn till ungens karljohansvampfrilla. 
 
 
5. Jason X (2001)
Fredag den 13:e. I framtiden. I rymden. Va?
Ja, det är sant. Mördarmaskinen Jason Voorhees fryses ner och vaknar upp på nån jävla rymdstation i framtiden och börjar knalla runt och mörda folk. Den här finns på riktigt. Någon skrev den.
På ett sätt är det det bästa jag någonsin sett. För här kan vi snacka SÅ JÄVLA MEGASKIDÅLIGT att det är fantastiskt.
 
 
6. Kindergarten Cop (1990)
- It's not a toomah!
Bästa repliken någonsin. Och det var här någonstans Arnie bestämde sig för att testa att konvertera från action till komedi. Och det gick väl sådär. 90% av alla komedier han har gjort kan man bunta ihop och använda som dasspapper. Men inte den här guldklimpen. Arnold går undercover på en förskola... och ja, filmen är lika töntig som man den låter. Men jag kan quota den tills min familj smockar till mig. För jag erkänner mig fäst vid denna skitfilm.
 
 
7. Resident Evil (2002- )
Jag fuskar lite och räknar med hela franchisen. 
Men här känns det som jag är relativt ensam. För jag håller inte alls med om allt hat Resident Evil får. Mycket beror säkert på att jag inte kan ett skit om spelen de är baserade på. Jag har aldrig spelat det och kommer aldrig göra. Så jag kan absolut sätta mig ner och maratona Resident Evil-franchisen utan problem. Men jag är ingen idiot, jag fattar att det är dåligt. Det är jättedåligt faktiskt. Men det här är vad jag kallar typiska popcornfilmer. Jag stänger av hjärnan och bara tittar. Och det går fint.
 
 
8. Scooby-Doo (2002)
Det är dumt, det är fult och på många sätt är det ett hån mot tecknade serien. Men bryr jag mig? Nej. Jag älskar den här smörjan. 
För ännu en gång, barn är idioter. Och det gällde tydligen mig också. För fattar man inte att en film är dålig förrän man är vuxen är det för sent. För nu fattar man ju att storyn är kass och att SGI-Scooby-Doo ser lika trovädig ut som Roger Rabbit. Men det är för sent. Jag fastnade för längesedan.
 
 
9. The Lone Ranger (2013)
Här kommer ett lite udda val.
För den här är ju hyfsat ny. Här spelar ju knappast nostalgi spratt med hjärnan. Nej, det är faktiskt så att jag faktiskt gillade den när jag först såg den. Jag tyckte det var en underhållande action helt enkelt. 
Det är först i efterhand jag fattar varför så många hatade den. Jag kan t.om hålla med. Men jag kan inte heller blunda för att jag fortfarande gillar det jag ser. Jag är väl konstig då kanske.
 
 
10. Without a Paddle (2004)
Ännu en jag såg i vuxen ålder. Men den här är svår att förklara.
För den är inte bra. Den är inte rolig. Den är inte spännande. Den är vad jag i normala fall skulle kalla en riktigt rutten äventyrsfilm. Men jag vet fan inte vad det är, men någonting gjorde att jag fastnade. Är det Seth Greens funnybone eller den bisarra storyn? Jag har ingen aning. Men här är den likt förbannat på bland mina stora guily pleasures. Och där förblir den.
 
 
 
Hoppas det var kul läsning. Låt mig gärna veta om du har någon guilty pleasure-film du vill dela med dig av. Och har du en fråga eller något annat att säga, tveka inte att lämna en kommentar i boxen nedan!
 
 
Följ mig gärna på Instagram: @nickkdaniels
 
 
Ha en fortsatt trevlig dag!
 
// Nicke