Oscarsgalan 2015

 
Med godis och andra onyttigheter stannade jag för fjärde året i rad uppe mitt i natten och tittade på Oscarsgalan.
Jag hade förberett mig väl med ett x antal koppar kaffe och en och annan energidryck för att slippa se suddigt i flera timmar. 
Galan brakade igång i vanlig ordning och efter att Bästa Film presenterats hade jag tippat 17/24 rätt. Tre bättre än förra året, så det får man väl vara glad för.
Det bjöds på allt ifrån imponerande musikframträdanden till komiska skämt och tacktal som inte bara började med "jag vill tacka min mamma...".
Mycket var bra, men som med alla andra galor kan det inte vara bra jämt.
 
 
Vad jag gillade med Oscarsgalan 2015:
 
 
Öppningsnumret
Jag är alltid lite orolig inför öppningsnummer. Det kan bli klockrent. Eller också går det helt åt helvete. Lyckligtvis för den här galan gick det bra. Att se Neil Patrick Harris skutta runt på scenen och sjunga en humoristisk sång om många minnesvärda ögonblick från filmhistorien var ett av de bästa öppningsnumren på länge. Och när Anna Kendrick och Jack Black oväntat tittar fram och börjar sjunga med är det bara att applådera.
 
Årets host - Neil Patrick Harris
Förra årets host - Ellen DeGeneres - imponerade inte alls på mig. För mycket The Ellen Show med förutsägbara punchlines och tråkiga skämt.
Men Neil Patrick Harris lyckades däremot. Han är en rolig kille och på pappret den perfekta hosten. Och även om hans Reese Witherspoon-skämt var lika roligt som en bilolycka kunde bl.a parodin på Michael Keaton's kalsongscen och skämten om John Travoltas kassa namnuttal väga upp det hela till det bättre. 
 
John Legend, Common och Lady Gaga
Det var väntat att John Legend och Common skulle klappa hem en Oscar för bästa sång med sin låt "Glory". Men wow, när de körde den live höll jag på att försvinna in i min lilla lyckliga fantasivärld. Det var fantastiskt fint och togs emot med stående ovationer från hela salongen. Det var nästan så att jag själv var frestad att ställa mig upp. 
Och Lady Gaga. Jävlar i havet. Det är inte många som vet - men jag tycker att Lady Gaga är skitbra. Men jag visste inte att hon var såå bra. Det var klockrent. Fantatiskt. Och ännu mer klockrent. Lady Gaga till varje Oscarsgala? Ja tack. 
 
De tråkiga tacktalens tid är förbi
Det tråkigaste med sådana här typ av galor är alla trista tacktal. De som bara rabblar upp en massa människor som om de bockade av dem från en handlingslista. Den tiden är förbi.
Blant årets topptalare hittar vi J.K. Simmons, Patricia Arquette, Graham Moore och självklart Common & John Legend som garanterat fick många att ta fram pappersnäsdukarna.
 
Eddie Redmayne's tacktal
Hans tal förtjänar en egen punkt. Det var längesedan jag såg någon uttrycka sin lycka så varmt och äkta. Man såg hur otroligt glad och uppspelt han var och man förstod hur mycket det betydde för honom. 
Och btw, han förtjänade vekrligen den där statyetten!
 
John Travolta
Det var mycket skämt om John Travolta under årets gala. Men klantar man sig så bedrövligt mycket att man presenterar Idina Menzel som "Adele Dazeem" får man fan ta det.
Men åter igen, här var han, och skämt om hans bisarra namnuttal skojades det om gång på gång. Och det var askul!
Och det är nu bevisat att John Travolta inte kan besöka en gala utan att få alla att känna sig obekväma. Att pussa en totalt ovetande Scarlett Johansson på kinden på röda mattan och ta Idina Medzel över hela ansiktet under deras presentation skulle få vem som helst att känna sig obekväm. Men en sak säker - Han kommer garanterat tillbaka nästa år också.
 
Wes Anderson
Även om han själv inte vann i de kategorier han var nominerad i plockade hans film hem 4 Oscars i andra kategorier. Och när vinnarna tackade honom för allt han gjort lyste det av lycka i hans ögon. Han såg så geniunt lycklig ut över att hans människor vann. Det gjorde mig som tittare och personligt fan av Wes väldigt glad. 
 
 
Vad jag ogillade med Oscarsgalan 2015:
 
 
Neil Patrick Harris återkommande skämt om lådan
Det började roligt. Men efter femtioelfte gången lådskämtet dök upp igen hade de roliga redan förstörts. Vissterligen var det ganska kul när lådan väl öppnades. Men vägen dit var lång, tråkig och ordentligt onödig.
 
Everything Is NOT Awesome
Ett tag var det lugnt och stilla. Sedan möljer Tegan & Sara och The Lonely Island in på scenen och drar igång sin Oscarsnominerade låt "Everything Is Awesome" från "The Lego Movie". Men det tog inte många sekunder innan jag insåg att detta inte alls var så awesome. Det var surt, flamsigt och skadade min hjärna.
 
Är du sur Eddie?
Var det bara jag eller såg Eddie Murphy ut som om han verkligen inte villa vara där? Han satt bakom Rosamund Pike och varje gång det var en bild på henne kom han med i bakgrunden och såg ut som om någon just kallat honom för idiot.
Och när han själv ska fram och presentera presenterades han själv som "en av världens bästa komiker". Då tänker man ju sig att han ska komma ut och dra ett skämt. Men nejdå. Han träder fram oerhört allvarlig och uppför sig som om julafton precis blivit inställd. 
 
Överlag var det en bra gala. Men jag måste ta upp det som förgyllde vår tid under reklampauserna:
 
SVT's nötter till "experter"
Tre ord kommer till tankarna när jag tänker på vad jag upplevde igår: Vad I Helvete?
SVT måste hata oss filmälskare. De hatar oss så mycket att de trycker ned tre okunniga tanter och en programledare som inte ens vet vem Brad Pitt är i expertsoffan och låter dem dalta fram och tillbaka om vems skor som var finast. 
Det var utan tvekan den värsta expertpanel jag någonsin stött på. De kunde ingenting och hade knappt sett hälften av filmerna som var nominerade. De kunde inga namn, ingen fakta, ingen expertis. Ingenting! 
Jag säger inte att alla i hela studion ska ha omänskligt vetande om hela filmvärlden och veta vad Meryl Streep åt till frukost i tisdags. Jag menar bara att det kunde varit kul om NÅGON hade visat minsta lilla intresse för film och inte bara tjatat om highlights från röda mattan 2 timmar in i galan och fakta man kan läsa om på Wikipedia. 
De hade heller inga personliga tankar eller åsikter. Och hade de det hade de inga argument eller kritik att backa upp det med. 
 
Nej, kommer den s.k expertpanelen tillbaka nästa år är det något fel. Ge oss Filip och Fredrik igen. Snälla.
 
Sammanfattning
Jag är överlag nöjd med årets gala. Neil Patrick Harris var en bra host, de flesta musiknumren fick taket att lyfta och majoriteten av vinnarna förtjänade att statyetten.
Men hade det inte varit för SVT's nötter i expersoffan hade jag haft en bra mycket trevligare kväll. För jag fortsatte ju lyssna på dem i pauserna eftersom jag tydligen hatar mig själv...
 
Men Oscars är alltid Oscars och en gala för mitt största intresse kommer alltid vara givet varje år. 
 
 
 
Såg du Oscarsgalan? Vad tyckte du om? Vad tyckte du inte om? Let me know!
 
Ha en fortatt trevlig dag!
 
// Nicke
 

Grand Piano

Alfred Hitchcock hade varit stolt: Grand Piano (2013)
 
 
I rollerna: Elijah Wood, John Cusack, Kerry Bishé, Tasmin Egerton, Allen Reech, Don McManus & Alex Winter
Regi: Eugenio Mira
Manus: Damien Chazelle
Genre: Mysterium, Thriller
 
Kortfattad handling
Under sin comebackkonsert finner en pianist som lider av scenskräck en anteckning i sina noter: "Spela en ton fel, och du dör".
 
Recension
Detta är en mindre film som, tyvärr, knappt någon verkar ha sett. Den kom aldrig upp på svenska biografer utan gick direkt till DVD och Blu-Ray utan någon större introduktion. 
Skulle jag stoppa folk på stan och fråga "Hej, har du sett Grand Piano?" hade 100% av dem garanterat svarat "Nej". Detta är synd.
 
För "Grand Piano" tillhör den typ av suspensthriller som vi inte får längre. Den har en typsik Alfred Hitchcock-ton och sätter mystiken klockrent med den originella handlingen och skapar en riktig nagelbitare. 
Och i och med att ca 80% av filmen utspelar sig på samma ställe, det vill säga med Elijah Wood bakom pianot, växer spänningen mer och mer ju fler toner han spelar.
Vi känner hans enorma rädsla och frustration till den grad att man själv nästan börjar känna obehaget krypa tätt intill. 
Och med detta sagt vill jag ge en enorm eloge till Elijah Wood som visar att han kan mycket mer än att bara spela Frodo. En comeback både för pianisten han spelar och för honom själv.
 
Från sekunden han sätter sig bakom pianot är det spännande. Och ju längre han sitter där ju mer pumpar hjärtat på åskådaren. "Snälla, snälla, spela inte fel..." var en konstant väsande röst från min hjärna till mina öron. Och det är EXAKT vad jag vill ha från en mystisk suspensthriller. Jag vill känna med karaktären. och det gjorde jag absolut.
 
Men de sista 10 minutrarna är tyvärr något clichéartade och inte alls så genomtänkta. Det känns lite som att den fenomenale manusförfattaren Damien Chazelle inte visste hur han ville avsluta filmen och tillslut bestämde sig för att överlåta det uppdraget till någon annan. 
För de sista 10 minutrarna känns verkligen som om någon annan skrivit dem. Det är inte alls samma mystik och spänning. Snarare klyschig 80-tals polisfilm med ett slut som i stort sett vem som helst hade kunnat skriva.
 
Sammanfattning
Detta är en mycket mystisk och nagelbitande spännande suspenstriller som suger in åskådaren i spänningen med ett ryck. Och där stannar man tills det bara är 10 minuter kvar. 
För slutet får verkligen minuspoäng. Fan, så vitt jag vet kunde slutet lika gärna ha skivits av vaktmästaren.
Men stor eloge till Elijah Wood för en fantastisk prestation och till regissören för en mycket välggjord suspensthriller som hade gjort Alfred Hitchcock stolt.
 
Jag ger "Grand Piano" 7/10
 
 
Har du ett förslag på en film du skulle vilja se en recension på? Let me know!
 
Ha en fortsatt trevlig dag!
 
// Nicke
 

Jönssonligan - Den perfekta stöten

Sjukt vågad reboot, remake eller vad man nu ska kalla det: Jönssonligan - Den perfekta stöten (2015)
 
 
I rollerna: Simon J. Berger, Alexander Karim, Torkel Petersson, Susanne Thorson, Jens Hultén & Andrea Edwards
Regi: Alain Darborg
Manus: Piotr Marciniak & Alain Darborg
Genre: Action, Komedi, Äventyr
 
Kortfattad handling
Charles-Ingvar Jönsson sätter ihop ett team brottslingar för att hämnas på de som dödade hans farbror.
 
Recension
Jag är ett stort fan av Jönssonligan. Alltså vi snackar STORT fan. Jag skulle förmodligen kunna quota samtliga filmer baklänges - i sömnen.
Så när denna reboot/remake eller vad man nu ska kallade det annonserades höll jag på att gå i taket. I min värld kunde inte detta hända. Det fanns inte. Men dum som man är hittar man sig självklart likt förbannat i biosalongen och bereder sig på katastrofal tortyr av en älskad franchise.
 
...men så blev det inte.
 
Jag vet, det är konstigt. Att köra Jönssligan-grejen igen ska bara inte gå. 
Men vad de gör är att göra Jönssonligan till "sitt eget". De kör liksom sin egen grej samtidigt som de "lånar" namn, ytliga karaktärsdrag och kända repliker från den gamla filmserien. 
Hade filmen inte hetat "Jönsssonligan" hade den ändå varit anledningen till ett kliv upp i trappan för svensk filmindustri. Det är sådana här typ av filmer vi behöver i Sverige. Filmer fylld av action, suspens, origalitet och en mix av komedi och spänning som inte beror på Gunvald Larsson.
 
För trots gamla karaktärer som Charles-Ingvar Jönsson, Vanheden och Dynamit-Harry, som antingen kommer glädja hardcore Sickan-fans eller få dem att maratontitta 80-talsserien i ren protest, är detta en underhållande kuppfilm som aldrig saktar ner eller får åskådaren att tröttna. Det blir aldrig tråkigt helt enkelt.
 
Jag gillade... nej, jag älskade att de inte försökte vara som originalserien. De körde sitt eget race och fimpade slapstick-komedin och ersatte det med geniunt spännande thrillermaterial.
Och samtidigt som det är spännande och dramatiskt måste det finnas humor inkluderat - för det heter ju trots allt Jönssonligan. Och mot alla odds fixar filmen att placera tillräckligt mycket humor för att man ska kunna identifiera det som en "Jönssonliganfilm", men samtidigt inte heller så lite humor att det bara skulle kunnat vara "vilken film som helst".
 
Jag blev absolut förvånad och tvingas nu äta upp mina ord för allt hemskt jag sagt om denna, till synes, vidriga idé om att reboota en av mina mest nostalgiska filmserier genom tiderna. 
Jag erkänner, jag hade fel. Och jag måste bara avsluta med att skohorna in en världigt forcerad "asvlutningsreplik". Jag är ledsen, men jag måste:
 
- Lysande Sickan!
 
Sammanfattning
Vem kunde tro att jag skulle sitta här och tala gott om den film jag spenderade större delen av 2014 med att hata blanka idén utav.
Det känns lika overkligt att säga det som det var att gå ut från biosalongen med ett leende läpparna. Men "Jönssnligan - Den perfekta stöten" var bra. Riktigt bra till och med. 
Jag kommer fortfarande titta tillbaka på origialserien med en nostakgiskt sjungande fågel i öronen. Men jag är härmed öppen för fler uppföljare och erkänner mig slagen av teamet bakom den här filmen. 
Bra jobbat!
 
Jag ger "Jönssonligan - Den perfekta stöten" 7/10
 
 
Har du förslag på en film/serie du skulle vilja ser en recension på? Let me know!
 
Ha en fortsatt trevlig dag!
 
// Nicke