John Carter

Jag har en dålig historik med Taylor Kitsch. Kan den här filmen få mig att ändra uppfattning: John Carter (2012)
 
 
I rollerna: Taylor Kitsch, Lynn Collins, Samantha Morton, Willem Dafoe, Thomas Haden Church, Mark Strong, Ciarán Hinds, Dominic West & Daryl Sabara
Regi: Andrew Stanton
Manus: Andrew Stanton, Mark Andrews & Michael Chabon
Genre: Action, Adventure, Fantasy
 
Kortfattad handling
En krigsveteran transporteras av en olyckshändelse till Mars där han stöter på fem meter höga gröna barbarer och en prinsessa i desperat behov av hjälp.
 
Fördelar
Så, jag gick in med extremt låga förväntningar. Jag hade förväntat mig en "wannabe-sagan om ringen" typ av film som inte når upp till folks förhoppningar.
 
- Men "John Carter" var faktiskt en helt okej äventyrsfilm.
 
Huvudpersonen John Carter spelas av Taylor Kitsch (som jag inte förlåtit på grund av det hemska skådepelet han bjöd på i "Battleship").
- Men hej och hå, vad mycket bättre han var i den här filmen. Här är han en badass krigsveteran med en hård personlighet och mycket krut i kroppen.
Replikerna var inte lika utdöda som i "Battleship" utan faktiskt riktigt bra. 
Visst, en del repliker och dialoger var väldigt töntiga, men fortfarande bra utförda.
Bravo Taylor Kitsch!
 
Så John Carter hamnar alltså på Mars.
- Och jag tyckte scenografin och själva miljön var riktigt snygg. Det var som jag hade förväntat mig, men samtidigt inte alls. 
Det kändes som om de kastat in "Stargate", "300" och något actionfyllt sci-fi-spel i en och samma film.
- I normala fall skulle det ha betytt "Fy, vilket jävla röra".Men i "John Carter" var det faktiskt ganska coolt. Förvånande coolt.
Vi möts av stora rymdskepp, gröna rymdvarelser (som ser ut som vandrande pinnar...?) och män i rustning och Y-Front.
- Jag vet, jag vet, det låter dåligt. Men skenet kan bedra!
 
Jag tyckte om kameraarbetet. Här existerar inga skakiga kameror. Även i de vildaste jakterna med rymdskepp, monster och fan och hans moster följar kameran lätt med i vad som händer och får med i stort sett varenda detalj. Riktigt bra kamera!
 
Karaktärsmässigt är det också en bra film. Man bryr sig om de flesta karaktärerna vi stöter på.
Lynn Collins spelar Prinsessan Dejah Thoris och ja, hon var väl bra. Det var inte så att hennes skådespel slog med med hör och häpna, men hon var ändå bra.
Willem Dafoe röstar de gröna monsterns ledare Tars Tarkas och gör det jättebra! Willem Dafoe är alltid bra!
Och såklart Taylor Kitsch som John Carter.
Men min favoritkaraktär i filmen är en liten outsider. 
- På Mars har de, istället för hundar, några andra konstiga varelser. På något sätt fick John Carter en "s.k hund" till sin...och jag älskade den! Frambringade mycket skratt och glädje!
 
Till en början sitter jag med tankarna att filmen är menad för barn. Ända tills John Carter hugger huvudet av en sådan där grön typ.
 
- "Oh...den kanske inte är till för barn trots allt...? My misstake."
 
Kort och gott: Jag blev överraskad av "John Carter"!
 
Nackdelar
Filmen börjar lite stapplande utan att någonting riktigt händer. Vi får under en liten stund följa Daryl Sabara (ni vet ungen från Spy-Kids) vandra runt i John Carters hus och läsa ur hans dagbok. 
Under tiden han läser hör vi John Carters berättarröst och vi förstår då att hela filmen är skriven i dagboken. Lite cliché.
Vi får sedan se John Carters ankomst till Mars, men filmen står fortfarande stilla utan att någonting av intresse händer. Carter är inte van vid atmosfären på Mars och studsar därför runt som en jojo.
- Jag förstår det som att det skulle förställa vara roligt, men det ser bara väldigt töntigt och otrovärdigt ut. Och det är inte som att han studsar runt och ramlar en eller två gånger, utan snarare 85 gånger. 
 
- "Ja, tack! Vi har fattat att han studsar!"
 
Sedan är inte storyn speciellt lätt att följa om man inte fokusear ordentligt. Jag råkade titta bort i en minut och när jag tittade tillbaka fattade jag ingenting. 
Det är väldigt många namn, karaktärer och platser att hålla reda på. Såpass mycket att jag tvekar på att små barn skulle ha en chans att hänga med i svängarna.
Filmen följer flera olika händelser samtidigt som de byter mellan. Den var uppbyggt ungefär på samma sätt som "Sagan om Ringen" med oliks historier att följa. Skillanden är att Sagan om Ringens historier flyter ihop på ett smidigt sätt i slutet, medans John Carters historier blir till en enda gröt som är väldigt svår att förstå sig på.
 
Filmen s.k skurk var ett problem. Jag fick aldrig riktigt någon kontakt med honom och förstod aldrig om han var farlig eller vad det ondskefulla målet egentligen var. Han bara stod där med tre typer som alla såg ut som Lord Voldemort. 
De tre Lord Voldemortsen verkade vara oövervinnerliga gudavarelser från landet långt långt borta. De kunde transformera sig till vem som helst och flytta sig hur som helst. Och ändå dog de av ett enda pistolskott...? Kom igen! Lite bättre kan ni allt!
 
Vissa delar är också ptroligt förutsägbara, clichéartade, smöriga och töntiga - för att den är för små barn. Men som jag nämnde förut. John Carter hugger huvudet av en grön figur. Det var en ganska konstig scen, då den gröna figuren hade varit ett arsle henom hela filmen och helt plötsligt dör - bara "så där". Jag hade velat haft en större fight med mer mening än ett enda hugg.
 
Annars är "John Carter" riktigt bra.
 
Sammanfattning
Låga förväntningar gav mig förvåning och överraskning.
Filmen hade sina sidor med halvdana dialoger och stundtals förutsägbar story.
Dock en överraskande bra äventyrsfilm med bra skådespel, karaktärer, action och story.
 
Jag ger "John Carter" 7/10
 
Ja, det var det. Har du någon fråga eller förslag på en film du vill att jag ska recensera? Let me know!
 
Ha en fortsatt trevlig dag!
 
// Nicke
 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: