Mitt film- och serieår 2017

 
2017 var ett segt år för film och serier. I alla fall för mig. Jag gick sällan på bio, avstod ofta från att maratontitta på nya serier och kände under flera perioder inte alls för att titta på film. En månadssvacka i våras resulterade i knappt någon film sedd alls.
Men efter sommaren kom jag igång. Då gick resterande månader ut på att se så många filmer jag bara kunde från min ständigt växande "filmer jag äger som jag inte sett än-samling". Och det gick hyfsat.
 
Men trots att jag lagt i stort sett allt krut på att titta på "gamla" filmer lyckades ändå några 2017-ister smyga sig in här och var. Och de tänkte jag nu skriva lite kort om:
 
(utan inbördes ordning)
 
Iron Fist (Säsong 1)
Och vi inleder svagt. Marvel's Iron Fist var ett riktigt jävla magplask. Ett långtråkigt ointressant dravel med töntig dialog och ogenomtänkt story. Det finns ingen minnesvärd skurk, ingen mörk suspens och Finn Jones agerar som om han fått huvudrollen i flingpaketet.
 
Betyg: 3/10
 
 
 
Louis C.K. 2017
Well... this is awkward. Louis' sista special förmodligen. Men så går det när man slänger ut picken framför någons ansikte. Jävla gris. Specialen var rolig, men jävla gris.
 
Betyg: 7/10 
 
 
Pirates of the Caribbean: Dead Men Tell No Tales
När ingen riktigt bryr sig om Pirates of the Caribbean längre ploppade den här fram. Och ja... det visar sig att det fortfarande inte är någon som bryr sig. 
 
Betyg: 5/10 -> Recension av filmen
 
 
Dunkirk
Äntligen lite positivitet på den här listan. För Dunkirk är, enligt mig, årets bästa film.
Verklighetstroget, spännande utav helvete och helt fantastiskt. Christopher Nolan gör det igen.
 
Betyg: 9/0
 
 
Game of Thrones (Säsong 7)
Det var kanske inte den bästa säsongen. Men det är ta mig fan ändå den bästa serien. Inget får mig på sådant bra humör som Game of Thrones. Jag satt gladeligen uppe hela natten i väntan på ett nytt avsnitt även om jag visste att det betydde att jag skulle vara halvdöd på jobbet morgonen efter. 
 
Betyg: 8/10
 
 
Skratta då - en rolig historia om svensk standup
Som aspirerande ståuppkomiker själv var detta såklatrt ett måste.
Sveriges humorelit berättat om branschen då och branschen nu. Mycket roligt och mycket intressant. 
 
Betyg: 7/10
 
 
Narcos (Säsong 3)
Många var skeptiska till en Narcos-fortsättning utan fokus på Pablo Escobar. Det var inte jag. Som ett stort fan av True Crime-serier/filmer/dokumentärer kände jag på mig att det skulle bli minst lika bra ändå. Och det blev det. Nagelbitande spänning, hänshyslös story och svenske Matias Varela i en skinande roll.
 
Betyg: 8/10
 
 
Guardians of the Galaxy Vol. 2
Personligen årets mest överskattade film. Visst, den har sina stunder, men jag tror många fanboyar för mycket och förbiser att storyn är riktigt svag i den här. Ganska tråkig emellanåt och humor som inte flyger. Men cool action och som sagt, den har sina stunder. Men... njaee, besviken.
 
Betyg: 6/10
 
 
The Lost City of Z
Från överskattad till underskattad, för den här var det inte många som såg. 
Fascinerande äventyrsdrama om upptäcktsresande Percival Fawcett. Bra skådespel överlag, framför allt från Robert Pattinson och en intressant utspelande handling. Lite onödigt lång dock. Den hade mått bättre av att vara en kvart kortare.
 
Betyg: 7/10
 
 
John Wick: Chapter 2
John Wick är tillbaka och det tackar vi för, för fan vilken cool action de bjuder på. Problemet är dock att "större inte alltid är bättre". 20 miljoner större budget = coolare action = inte lika mycket krut på story. Så brukar visan låta. Och så även här. Det är riktigt coolt... och riktigt rörigt.
 
 
Betyg: 6/10
 
 
Wonder Woman
Efter Man of Steel, Batman v Superman och Suicide Squad hade jag nästan gett upp hoppet. Så hade Wonder Woman varit värdelös hade jag gett fan i DC för all framtid. Tursamt nog var Wonder Woman skitbra.
Strålande regi från Patti Jenkins. Och jag har svårt att föreställa mig någon annan än Gal Gadot i rollen som Wonder Woman. Hoppet för DC lever.
 
Betyg: 8/10
 
 
Patton Oswalt: Annihilation
Årets standup-special går till Patton Oswalt som sätter upp en föreställning drygt ett år efter sin frus oväntade död. Det är ett tufft ämne, men han fick mig att gapskratta åt något jag egentligen borde tyckt varit jättejobbigt att lyssna på. Men det var bra, det var hjärtskärande. och framför allt - det var roligt. Du hittar specialen på Netflix.
 
Betyg: 9/10
 
 
Helikopterrånet
Rånet vi alla minns från tidningar och nyhetskanaler. Och nu finns en mycket bra ingående dokumentärserie på SVT Play om det spektakulära brottet. 
Visst, man kan läsa sig till mycket i pressarkiv och på wikipedia. Men så mycket info trodde jag inte att jag skulle få från en svensk dokumentär. Det är tokintressant. Rekommenderas!
 
 
 
House of Cards (Säsong 5)
Nu blir det awkward igen. Kevin Spacey's karriär är över. Och med all rätt.
Men det är inte det vi ska snacka om nu. Vi ska snacka om säsong 5 av en serie som inte borde fortsätta. Säsong 1-3 var magiska. Perfekt TV. Men nu börjar det bli löjligt. Och med Spacey's utgång från serien har jag ingen aning om hur de ska kunna fortsätta och avsluta på ett bra sätt. Lika bra att lägga ner skiten.
 
Betyg: 5/10
 
 
Spider-Man: Homecoming
Årets fetaste actionfilm innehåller Spider-Man, Iron Man och ett stycke Michael Keaton. Jag trodde aldrig att jag skulle få se en Spider-Man bättre än Tobey Maguire. Men här är han, Tom Holland i egen hög person.
Klockren action, humor och spänning i vad som plockat tillbaka Spider-Man till superhjälte-eliten.
 
Betyg: 9/10
 
 
Life
Daniel Espimosa ger sig ut i rymden. Enn sci-fi-skräckis som började suspensfullt och sedan spårade ur fullständigt. Lite klyschigt och lite töntigt. Helt ok, men inget jag kommer se igen.
 
Betyg: 6/10
 
 
Star Wars: The Last Jedi
Hypen var enorm. En fortsättning på episka The Force Awakens. Äntligen!!
Och ja, den var bra. Men var den mästerlig? Nope.
Väldigt ihålig story med massa saker att störa sig på. Men här är det jag som fanboyar. Jag erkänner att den inte är jättebra. Men det är Star Wars...
 
Betyg: 7/10
 
 
Kong: Skull Island
Fan vad jag såg fram emot den här. Trailern såg grym ut. Filmen då? Meh.
Sådär. Första halvtimmen är klockren. Men precis som i "Life" så spårar det ur ju längre man kollar. Den funkar som "random mitt-i-natten-film", men faller som "ny grym actionfilm".
 
Betyg: 6/10
 
 
Icarus
Den bästa dokumentären på Netflix just nu heter "Icarus" och handlar om dopingskandalen i Ryssland.
Filmen klockar in på två timmar prick, men det kändes som det var över på 40 minuter. Det är superintressant och så fascinerande att man sugs in och inte kan sluta titta. Min största rekommendation till alla som har Netlix. Grym dokumentär.
 
Betyg: 9/10
 
 
Logan
Hugh Jackman spelar Wolverine för sista gången. Och som han gör det.
Fet rulle som mer är ett actionfyllt drama än en klassisk superhjälterulle. Så här bra har vi aldrig sett Wolverine.
 
Betyg: 7/10
 
 
Wind River
Underskattad film från i år.
Wind River är en superbt skriven suspensfylld thriller som tacklar ett viktigt ämne. Det är sorgligt, det är dramatiskt, det blodigt och det är fantastiskt bra.
 
Betyg: 9/10
 
 
 
Det var få, men det var de jag såg. Som sagt, allt krut lades på äldre filmer, men nu har jag inte så många sådana kvar. Så jag lovar att skärpa mig till nästa år.
 
 
Lämna gärna en kommentar!
 
Ha det!
 
// Nicke
 

Metropolis

Om du någinsin undrat var skaparna bakom t.ex Blade Runner och Star Wars fick sina influenser ifrån: Metropolis (1927)
 
 
I rollerna: Alfred Abel, Gustav Fröhlich, Rudolf Klein-Rogge, Theodor Loos, Fritz Rasp, Heinrich George & Brigitte Helm
Regi: Fritz Lang
Manus: Fritz Lang & Thea von Harbou (bok)
Genre: Drama, Sci-fi, Stumfilm
 
Kortfattad handling
I en futuristisk stad som är skarpt uppdelad mellan arbetarklassen och överklassen blir stadsmästarens son kär i arbetarklassens profet som förutser en frälsares ankomst för att förmedla deras skillnader.
 
Recension
Tysk stumfilm från 1927. Inte trodde jag att den meningen skulle leta sig in i min filmblogg. 
Till att börja med vill jag bara säga att stumfilm absolut inte är för alla. Det krävs en del att sätta sig ner och titta på 150+ minuter svartvit film vars enda ljud är energisk klassisk musik som agerar soundtrack.
För de flesta tror inte att stumfilm är ens grej. Jag trodde inte att det skulle vara min grej. Den här filmen har stått på min hylla och samlat damm i flera år nu och jag har riktigt bävat för dagen jag skulle tvingas genomlida nästan tre timmar stumfilm. Men till sist en dag när jag andå hade ett par timmar att slå ihjäl satte jag mig ner med den. 
Och fyfan - vilken film.
 
Och med "fyfan" menar jag självklart "fyfan vad bra".
 
Det tog inte många minuter innan jag gapade, kliade mig i huvudet och undrade "hur fan har de lyckats med det här?"Fatta, den här filmen är liksom 90 år gammal. Och ändå så lyckas filmskaparen fixa fram en trovärdig framtidsvärld med nästan inga medel alls. 
Bara skalan är imponernade. Att filma detta på ett enkelt sätt och får det att se så mäktigt ut är helt otroligt. Design på hus och byggnadsstrukturer är mycket kreativt framställda och säljer verkligen in en framtidsstad till och med för vår nutidsstandard. 
Och hur de lyckats med specialeffekterna har jag ingen aning om. Futuristisk teknologi borde inte gå att göra så här bra. 
 
Toppen av storyn är ganska enkel. En ur överklassen faller för en i arbetarklassen, typ. I grunden är budskapet dock en tydlig kritik till kapitalismen och det lyser igenom ganska tydligt i hur filmen byggs upp. 
Jag underhölls mestadels trots den långa speltiden, mest för hur häpnansväckande allt såg ut och hur bra skådespelarna kunde visa känslor genom ansiktsuttryck, kroppsspråk och handrörelser. 
Emellanåt blev det dock lite långtråkigt. Det är som sagt stumfilm, så ingen säger någonting och den hektiska klassiska musiken tystnar nästan aldrig eller sänks i volym. Så emellanåt blir det lite som ett ekorrhjul som bara står och stampar på samma ställe och musiken kan ibland kännas lite frustrerande. 
 
Men det är inget snack om att den här filmen var början av den sci-fi vi ser idag. Jag är otroligt imponerad.
 
Sammanfattning
Den här filmen kommer inte vara för alla. Men även om du inte tror att stumfilm är din grej ber jag dig ändå att ge den en chans. Du kanske totalt ändrar uppfattning. Det gjorde jag.
Filmen är otroligt imponerande filmad och trots lite långrandighet ångrar jag inte en sekund jag tog mig till att se den.
 
Jag ger "Metropolis" 8/10
 
 
Har du sett Metropolis? Berätta gärna vad du tyckte om den! Och har du något annat att säga eller en fråga om något får du gärna lämna en kommentar!
 
Följ mig gärna på Instagtam @nickkdaniels
 
Ha en fortsatt trevlig dag!
 
// Nicke
 

Mina 10 största guilty pleasures

(null)

Alla har vi de där filmerna vi gillar trots att ingen annan gör det. De där filmerna som vi egentligen vet är skitdåliga. Men för oss är de bra. Och det kan vara av miljoner olika anledningar.
Vi kanske såg dem när vi var barn och känner oss nostalgiskt knutna till dem. Vi kanske såg någonting i dem som ingen annan såg. Vi kanske kunde stänga av hjärnan ett tag och bara njuta av någonting dumt. Eller också var vi aspackade och skrattade åt hur dåligt allt var och älskade dem av den anledningen. Vem vet. Men alla har vi sådana filmer i bagadet. Mig inklusive. 
 
Och jag är en ganska kritisk jävel när det kommer till film. Det krävs mycket för att jag ska kunna stänga av hjärnan. Men det händer. Sällan, absolut. Men det händer.
Så här vill jag presentera 10 filmer som är mina stora guilty pleasures. Detta är filmer jag tycker om av olika anledningar. Allt ifrån nostalgiska barnfilmer till sådana där jag bara lyckats stänga av hjärnan och bara titta - trots att det kanske egentligen är skitdåligt.
 
I bokstavsordning:
 
 
1. Air Force One (1997)
USA:s president tassar obemärkt omkring i ett flygplan på jakt efter sin familj och dödar alla terrorister han ser. Ja, ni hör ju hur dumt det låter. Men jag älskar det.
Det här är ett fall av att jag både kan stänga av hjärnan och att nostalgin tar över. För fan vad dumt det är alltså. Urbota löjlig story och lika töntig dialog som förväntat. Och det slutar självklart precis som man tror att den ska sluta. Ett riktigt YEAH, 'MERICA-slut. Men jag bryr mig inte. Den är vansinnigt underhållande på ett töntigt och dumt sätt.
 
 
2. Asterix & Obelix contre Cesár (1999)
Den första Asterix & Obelix-filmen har funnit sin plats bland mina guilty pleasures. 
Och det är en given plats. För fan vad jag älskade den här som liten. Detta var en ständigt återkommande VHS jag och brorsan valde när det var helg och dags att hyra film. En fransk film som vi självklart såg dubbad till svenska. Och så har det fortsatt än idag. Jag annars av den typen som aldrig kollar dubbat och oftast byter till originalspråk om jag sett något dubbat som liten. Men inte den här. Aldrig i livet.
De svenska rösterna gör sig perfekta och jag skrattar fortfarande av de dåliga skämten och slapstick-humorn. 
 
 
3. Die Another Day (2002)
Det här är en av de sämsta James Bond-filmerna, jag vet. Och jag erkänner detta. Den är inge vidare alltså. Töntig tech, dålig story och ganska stela prestationer överlag. 
Men jag ger den ett pass ändå. Dels för att den har väldigt snygg action som håller hyfsat än idag och dels för att det var den första riktiga actionfilmen jag såg och (typ) fattade handlingen. 
 
4. Ensam Hemma 3 (1997)
Ännu en klassisk VHS-långkörare i mitt bandomshem. Vi såg den säkert 10 gånger per år. För man fattar ju självklart inte som 6-åring att det här är rena förolämpningen mot originalet. Då var det ju jättebra. Nu är den skitdålig. Men fan vad jag kan skratta åt den idag. Komiskt guld. Allt ifrån den konstiga terroriststoryn till ungens karljohansvampfrilla. 
 
 
5. Jason X (2001)
Fredag den 13:e. I framtiden. I rymden. Va?
Ja, det är sant. Mördarmaskinen Jason Voorhees fryses ner och vaknar upp på nån jävla rymdstation i framtiden och börjar knalla runt och mörda folk. Den här finns på riktigt. Någon skrev den.
På ett sätt är det det bästa jag någonsin sett. För här kan vi snacka SÅ JÄVLA MEGASKIDÅLIGT att det är fantastiskt.
 
 
6. Kindergarten Cop (1990)
- It's not a toomah!
Bästa repliken någonsin. Och det var här någonstans Arnie bestämde sig för att testa att konvertera från action till komedi. Och det gick väl sådär. 90% av alla komedier han har gjort kan man bunta ihop och använda som dasspapper. Men inte den här guldklimpen. Arnold går undercover på en förskola... och ja, filmen är lika töntig som man den låter. Men jag kan quota den tills min familj smockar till mig. För jag erkänner mig fäst vid denna skitfilm.
 
 
7. Resident Evil (2002- )
Jag fuskar lite och räknar med hela franchisen. 
Men här känns det som jag är relativt ensam. För jag håller inte alls med om allt hat Resident Evil får. Mycket beror säkert på att jag inte kan ett skit om spelen de är baserade på. Jag har aldrig spelat det och kommer aldrig göra. Så jag kan absolut sätta mig ner och maratona Resident Evil-franchisen utan problem. Men jag är ingen idiot, jag fattar att det är dåligt. Det är jättedåligt faktiskt. Men det här är vad jag kallar typiska popcornfilmer. Jag stänger av hjärnan och bara tittar. Och det går fint.
 
 
8. Scooby-Doo (2002)
Det är dumt, det är fult och på många sätt är det ett hån mot tecknade serien. Men bryr jag mig? Nej. Jag älskar den här smörjan. 
För ännu en gång, barn är idioter. Och det gällde tydligen mig också. För fattar man inte att en film är dålig förrän man är vuxen är det för sent. För nu fattar man ju att storyn är kass och att SGI-Scooby-Doo ser lika trovädig ut som Roger Rabbit. Men det är för sent. Jag fastnade för längesedan.
 
 
9. The Lone Ranger (2013)
Här kommer ett lite udda val.
För den här är ju hyfsat ny. Här spelar ju knappast nostalgi spratt med hjärnan. Nej, det är faktiskt så att jag faktiskt gillade den när jag först såg den. Jag tyckte det var en underhållande action helt enkelt. 
Det är först i efterhand jag fattar varför så många hatade den. Jag kan t.om hålla med. Men jag kan inte heller blunda för att jag fortfarande gillar det jag ser. Jag är väl konstig då kanske.
 
 
10. Without a Paddle (2004)
Ännu en jag såg i vuxen ålder. Men den här är svår att förklara.
För den är inte bra. Den är inte rolig. Den är inte spännande. Den är vad jag i normala fall skulle kalla en riktigt rutten äventyrsfilm. Men jag vet fan inte vad det är, men någonting gjorde att jag fastnade. Är det Seth Greens funnybone eller den bisarra storyn? Jag har ingen aning. Men här är den likt förbannat på bland mina stora guily pleasures. Och där förblir den.
 
 
 
Hoppas det var kul läsning. Låt mig gärna veta om du har någon guilty pleasure-film du vill dela med dig av. Och har du en fråga eller något annat att säga, tveka inte att lämna en kommentar i boxen nedan!
 
 
Följ mig gärna på Instagram: @nickkdaniels
 
 
Ha en fortsatt trevlig dag!
 
// Nicke